Biografi
Berättelsen om Jasu
Från ett skogsälskande barn i Oulainen till heltidskonstnär i akvarell. En berättelse om djur, teckning, mörker och att välja sin egen väg.
Född i Oulainen
Min ålder vid min första akvarell
Blev heltidskonstnär
Jasu Wonder World grundas
Jag, Jasmine Rosa Emilia Hintsala, mer känd som Jasu, föddes den 16 mars 1993 i en liten finländsk by som heter Oulainen. Min familj har 13 medlemmar: mamma, pappa, fem pojkar och sex flickor. Jag växte upp omgiven av människor; det fanns många barn i grannskapet, och jag träffade ofta mina kusiner och andra släktingar. Ändå har jag ända sedan jag var liten trivts bäst på egen hand. Jag gav mig ofta ut ensam för att utforska okända platser, och det älskar jag än i dag. Ofta lämnade jag hellre folkmassan för att ge mig ut på mina egna små äventyr.
Kapitel 1
Ett barn som var alla djur
Skogen var min favoritplats. Där kunde jag i timmar föreställa mig att jag var den snabbaste hästen i hela världen. Jägarna jagade mig ständigt och försökte fånga mig, men jag var den enda hästen de aldrig fick tag på. Andra gånger förvandlades jag till en tiger, den skickligaste jägaren som någonsin levt. När jag simmade var jag en delfin eller en säl. Runt fyra års ålder tog jag varje dag av mig alla kläder prick klockan sex, eftersom djur ju inte har kläder, och sprang runt i huset och på gården som en hund, utan att använda händerna ens när jag åt och drack.
Pappa frågade mig en gång vad jag skulle bli när jag blev stor. Utan att tveka svarade jag: ”En tiger!” Pappa skrattade och frågade: ”Vad gör tigrar?” Även på det hade jag ett tydligt svar: ”De äter små barn, och fett.”
När pappa köpte en videobandspelare när jag var ungefär åtta år tittade jag på naturdokumentärer i timmar, om och om igen. Min kärlek till djur och natur var alltid sammanflätad med min kärlek till att teckna, så varje gång jag tog upp en penna fylldes papperet av djur. När mamma en gång såg mig titta på en ny naturdokumentär sa hon ungefär: ”Och nu kommer hon att rita de där delfinerna i två veckor.” Precis så blev det.
Kapitel 2
”Får jag den teckningen?”
Jag hade inte gått på daghem eller förskola, så när jag började skolan som sjuåring var det första gången jag tillbringade mina dagar hemifrån. En morgon kom jag till skolan mycket tidigt, och det hade en av mina blivande bästa vänner också gjort. En lärare bjöd in oss och gav oss papper, blyertspennor och kritor. Glad började jag teckna en stor äng som delades av en liten bäck, med hästar som betade. Jag var helt uppslukad när flickan bredvid mig utbrast: ”Oooj! Vad fint! Du kan teckna så bra! Får jag den teckningen?” Jag minns fortfarande hur överraskad och förvirrad jag blev. Jag hade alltid älskat att teckna, men det hade aldrig slagit mig att jag skulle vara ”bra på det”. Jag hade helt enkelt tecknat för att det var så roligt.
Mamma brukade gömma allt ritpapper för mig, eftersom jag kunde göra av med en hel hög papper på ett par timmar. Därför började jag teckna på använda kuvert och på baksidan av betalda räkningar som jag hittade i köksavfallet.
Från tredje klass grälade min lärare och jag ibland om min teckningsstil. När uppgiften var att rita ”min dag i skogen” ritade de flesta klasskamraterna sig själva, några träd och kanske en sak till. Jag ritade mig själv (antagligen ridande på något djur), olika sorters träd, buskar med bär i olika färger, kottar, en myrstack och svampar, stubbar och stenar, en del med mossa och en del med leende ansikten. Och förstås djur: en björn som lurade bakom ett träd, en älg, en ren, en hjort med enorma horn, en igelkott som åt middag med grodor under stora rabarberblad, harar, en räv som jagade en mus, en hackspett som hackade i ett träd och ekorrar som irriterade sig på oljudet, en uggla som kikade ut ur sitt hål, vargar, ett lodjur och en vessla. Alla djur jag kom att tänka på skulle få plats i bilden.
Jag var alltid snabb, och trots alla detaljer lämnade jag sällan något ofärdigt. Ändå förbjöd läraren mig ibland strängt att lägga till så många detaljer. Varje gång han gjorde det hämnades jag genom att snabbt rita något långt under min nivå. Hemma tejpade jag ihop flera papper till en enorm duk och lade till detalj efter detalj när nya idéer dök upp.
Kapitel 3
Aldrig tillräckligt bra
Med åren kände hela skolan till min teckning, och sakta kom något nytt in i den: tävlan. Jag hade alltid varit bäst bland mina jämnåriga och kände att jag måste behålla det ryktet. I gymnasiet började barndomens glädje blekna. Jag älskade fortfarande att skapa konst, men jag kände mig aldrig tillräckligt bra. Hur mycket beröm jag än fick kunde jag inte tro på det; jag stirrade mig blind på bristerna. Skolan gick lätt och mina betyg var utmärkta, men min passion var alltid bara teckning.
Fram till 16 års ålder ritade jag mest djur, särskilt hästar. Sedan upptäckte jag manga och anime, som inspirerade mig att göra serier med mänskliga figurer. Att bli professionell serietecknare hade varit min dröm sedan lågstadiet. När jag såg skickliga konstnärer på nätet ville jag för första gången lära mig att färglägga mina teckningar ordentligt. En gång i veckan gick jag på en konstklubb för unga, där en bildlärare blev den första som någonsin gav mig kritik. Hungrig på att lära mig började jag med digital konst, studerade människors och djurs muskler och skelett, och mina djur fick en mer realistisk anatomi.
Ungefär samtidigt dök min signatur ”Jasü” upp. I stället för ett vanligt u valde jag ü, eftersom det såg ut att le.
Kapitel 4
Att hitta akvarellen
I gymnasiet upptäckte jag akvarellfärgerna. Under största delen av mitt liv hade jag ogillat dem, mest på grund av skolans dåliga färger. Men på nätet såg jag konstnärer göra fantastiska, detaljerade akvareller, och färgerna var dessutom mycket billigare än de tuschpennor jag drömde om men inte hade råd med. Mina första försök gjorde mig bara frustrerad. Sedan vaknade jag en morgon fast besluten: i dag lyckas jag. Och det gjorde jag. Sedan den dagen har akvarell varit mitt favoritmaterial.
I flera år beundrade jag andra konstnärer och försökte härma deras stilar, men efter besvikelsen återvände jag alltid till min egen stil, som jag ändå inte var nöjd med. När jag närmade mig 18 tecknade jag mer än någonsin, men glädjen i att dela mina verk med familj och vänner var borta. Min nya passion var konst och serier om ett påhittat homosexuellt par, och eftersom jag vuxit upp i en strängt religiös familj skämdes jag över dem och delade dem bara på nätet, gömd bakom olika konton.
Som 19-åring flyttade jag till Rovaniemi för att studera till bildlärare vid Lapplands universitet, trots att undervisning inte intresserade mig. Jag visste bara att jag älskade att skapa konst, och jag kände inte till någon annan väg.
Som 21-åring följde och uppmuntrade tusentals människor runt om i världen mitt arbete på nätet, men jag kunde ändå inte känna mig nöjd. Jag skapade konst bara för att bli accepterad. Jag kunde inte sluta teckna, inte ens när det slet mig i stycken, och under de mörkaste tiderna i mitt liv gav konsten mig ändå en anledning att fortsätta.
“Ibland måste en människa hamna i totalt mörker för att lära sig att lysa med sitt eget ljus.”
Kapitel 5
Att välja min egen väg
Som 21-åring fick jag diagnosen svår depression och blev sjukskriven. Jag gjorde ett uppehåll i mina universitetsstudier och avslutade dem helt året därpå, 2015, för att bli heltidskonstnär. Depressionen förde mig till en enkel sanning: det spelar ingen roll vilken riktning jag väljer i livet, för alla riktningar har samma slutpunkt. En dag kommer jag att dö och förlora allt. Vad har jag då egentligen att förlora?
Jag bestämde mig för att torka papperet rent och börja om. Den här gången lät jag inte rädsla, osäkerhet, ångest och depression skriva berättelsen åt mig. Jag började bygga upp en ny röst inom mig, och det var den rösten som fick bestämma vad som skulle sägas och göras. En efter en började jag möta de rädslor som hållit mig kvar i mörkret i så många år. År 2016 grundade jag Jasu Wonder World för att försörja mig som konstnär. Jag har mött mycket motstånd och tvivel, det största inifrån mig själv, men när jag steg in på den här vägen gav jag mig själv ett löfte. Det har hållit mig rotad även genom de kraftigaste stormarna:
“Vad som än kommer i min väg, viker jag inte undan. Vart denna konstnärsväg än för mig, går jag. Detta är vägen jag väljer att dö på.”
En akvarell från 2025
Den här vägen har inte varit utan utmaningar, men jag skulle inte ändra på någonting. Jag valde den själv, och jag kunde inte ha önskat mig ett mer givande liv. Jag har fått möta rädslor som förföljt mig hela livet, och tack vare det har jag blivit en människa som jag verkligen kan vara stolt över. Dessutom öppnar livet hela tiden nya möjligheter och upplevelser för mig, sådana som jag aldrig hade fått om jag stannat kvar på depressionens väg. Den största av dem alla är vetskapen om att jag lever min dröm, varje dag.
Om du vill läsa mer ingående om hur jag har tagit mig an min depression, läs min serie-dagbok på Wonder Blog och min första illustrerade barnbok Onpa sinulla pitkä kaula (även som e-bok på engelska och finska).
Ta hem en liten bit av Wonder World
Varje målning, kalender, bok och present görs i min ateljé i Helsingfors.